Jag såg en man med en hund idag. fast hunden såg jag först så det var nog en hund med man.
Hunden log åt mig och viftade på svansen, så som hundar brukar göra. jag log tillbaka.
när jag tittade upp på mannen log han också, så där som människor inte brukar göra. jag log tillbaka.
när vi passerade varandra trampade jag i en vattenpöl. det gjorde inget. jag var så uppfylld av den leende hunden och mannen så det gjorde inget, och så har jag gore-texskor.
efter en stund började jag tänka.
tänk om mannen inte alls log åt mig, jag tittade ju bara snabbt eftersom att här i sverige får man inte titta på andra människor. dom blir obekväma då. tänk om jag såg fel?
mitt nyvunna hopp på männskligheten började sakta tyna bort. Varför kan människor inte ens le mot varandra.
det var då jag kom på det.
jag log ju.
jag är väl en människa.
jag log åt honom.
vare sig han log åt mig eller inte.