Jag är längst ner i näringskedjan. på den gyttjiga havsbotten där ingen annan finns, där man inte syns.

Jag stirrar ut i det mörka rummet som för tillfället är mitt hem, men jag ser inget. absolut ingenting. datorns skarpa ljus gör att mina ögon inte hinner vänja om sig, om det skulle finnas någon därute i mörkret skulle denna någon hinna orsaka mycket skada, innan jag hunnit gömma mig eftersom att jag inte ser.
Jag är lite rädd, både för mörkret och ensamheten, en rankning är väl onödig.
Står det någon i hallen? Jag ser inte...
Jag vill inte se längre, jag är rädd för det som finns där när mina ögon väl vant sig, rädd för det okända.

Jag önskar att jag hade pratat längre med mamma idag, lilla mamma. Jag saknar henne lite nu och då. och pappa. men just nu är det 130 mil hem, en ganska lång bit att gå för en som är trött och lite ledsen.


imorgon ska jag avboka min resa mellan ett hem och ett annat.