Jag tog en trip down memory lane igår och ringde upp en gammal vän för att höra hur landet låg. vi bestämde att vi skulle ses.
det är inte första gången jag gör så, plockar upp en gammal kontakt som runnit ut i sanden. när jag får det svart på vitt verkar det som ett lite underligt beteende faktiskt, jag vet. jag lider väl av någon slags separationsångest.

Vi hade psykologiföreläsning idag med JoAnne Dahl, från Uppsala universitet. vi pratade om beteendeförändringar och olika verktyg. Jag blev förälskad vid första ögonkastet; en liten kvinna i femtioårsåldern med amerikansk brytning och även fast hon pratede med den ljuvaste rösten och ett leende på läpparna hade hon ett slags vemod vilande över sig.
En av övningarna gick ut på att acceptera något som hänt i ens liv tidigare genom att skriva ett kärleksbrev till sig själv och den man var under den tidpunkten i sitt liv. JoAnne läste upp sitt brev som var till henne när hon var sexton år och hennes mamma just dött. hon dog av alkoholism, 40 år gammal. Flickan i brevet kände ingen sorg, snarare en lättnad men också skam.  inte en tår fällde den lilla flickan med det långa håret och klädd i sjömansklänning, nu slapp hon ha samma värde som en flaska.
Hennes brev berörde mig så djupt. Jag vet inte varför, det är inget jag kan relatera till men ändå tryckte hon på mina ömmaste punkter. jag kom att tänka på mitt eget brev, jag önskar att jag kunde resa bakåt i tiden och berätta för den lila flickan som stod och tittade sig i spegeln att allt kommer att bli bra. Jag önskar att jag kunde ta hennes hand och berätta för henne hor mycket jag tyckte om henne, säga att allt ordnar sig.

jag kommer säkert ångra att jag publicerat detta eftersom jag inte brukar bli så personlig i mina inlägg men idag kändes det inte annat än rätt.

Lilla JoAnne, tack för att du öppnade så många dörrar