så heter bloggen(inte riktigt) jag klickade mig fram till via länkar på en annan blogg vars ägare konstaterade att "hon är fan sjuk" eller något sånt. och ja det är hon. Hon är 18 år gammal, bor i sthlms finare delar och verkar svänga sig med rätt mycket pengar. hennes mamma ger henne inte den uppmärksamhet hon behöver och hennes pappa väljer att titta bort, lika så hennes pojkvän. Det är så sorgligt, hon är så jävla medveten om att hon är sjuk och beter sig ohälsosamt, men på något sätt verkar hon ha hittat någon slags trygghet i sjukdomen. hon får bekräftelse av sin omgivning att hon är smal och som den trogna anorektiker/bullimiker hon är så är ju varje kommentar en seger. Jag vill inte länka eftersom jag vet inte vilka som läser här, ätstörningar och självskadebeteende smittar ju värre än pesten.

Jag önskar, precis som alla andra, att jag skulle kunna hjälpa henne, men jag vet att det inte går. hon får så mycket kommentarer som bara vill henne väl men det är ingen idé. hon kommer aldrig att bli frisk så länge hon inte själv vill det. Jag förstår henne, varför hon inte vill. det är ju nu hon känner att någon bryr sig, man uppmärksammar hennes viktnedgång och kanske till och med hennes sjukdom.

Det ända jag kan hoppas på är att hennes mamma tar sitt förnuft till fånga och tar reda på hur sin dotter mår och skriver in henne för tvångsbehandling. Det kanske hade öppnat ögonen på dem båda.

(för dig som inte läst min blogg tidigare kanske det verkar som hyckleri att jag skriver om ätstörningar då inlägget nedan talar om hur mycket jag själv har gått ner i vikt. Jag kan försäkra dig om att jag inte har någon ätstörning, jag har helt enkelt varit överviktig och börjat träna och äta regelbundet.)