Idag när jag var ute på promenad ringde min mamma. "jag ville bara berätta att mormor har dött, hon blev dålig igen och dom fick åka in till sjukhuset i natt och nu har hon dött. Dom trodde det var hjärtat" sa hon. Där stod jag, bredvid en byggarbetare, med tårar i ögonen mitt på malmuddsviadukten. Den stunden var jag nog ensammast i världen. Det enda jag kunde tänka på var min morfar som nu är ensam och att det inte fanns någon där med mig. Jag vet inte varför, det bara blev så.