jag vaknade just upp ur mina feberdrömmar med hjärtat i halsgropen, svettig och med fruktan för mitt liv.

Det var sommar och jag var ute och cyklade. Jag var på väg till mamma och pappa men dom var hos mormor. Det låg likdelar över gatan och det var poliser över allt, ändå kunde han stå där mitt ibland dom. Han hade axellångt, brunt hår och dålig hålning, glasögon, t-shirten instoppad i byxorna och ett litet, nåstan obefintligt flin på läpparna. Det var han som slitit alla människor i stycken, mördaren. han bara stod där. jag cyklade vidare och mötte ett fyllo, han började slita och dra i mig eftersom att han planerade en våldtäkt men misslyckades. precis när jag lösgjort mig från fyllot ser jag honom komma gående, han med det där jävla flinet. jag försöker cykla men jag kommer ingenstans. jag kämpar för livet och nu är han riktigt nära! han sträcker ut sin arm mot mig, han ska just börja det han sökt upp mig för att göra men hinner inte eftersom jag slits ut ur drömmen med ett ryck.

jag har hört att man inte kan dö i sina egna drömmar, om det stämmer har jag anledningen till att jag vaknade så lägligt.
igår sa jag "slemmig våg utan knä" till C. han förstod inte, det gör inte jag heller.


Jag vill aldrig mer somna igen.