Det händer så mycket och så lite just nu, därför känner jag nog så här. Något som lockar, något som vill komma ut. Alltid i min ensamhet med alla tankar och funderingar kommer övervägandet att börja skriva igen. Ska jag våga? Det har ju hänt så mycket sen sist...

Det är oktober och jag befinner mig i Narvik, just nu världens hemskaste plats. "Vad menar du nu?" tänker du kanske? Jag har varit här hela september månad men det är först nu klumpen i magen och ensamheten börjat gnaga; jag har hemlängtan. Mitt Luleå, som jag älskar att hata, vill jag hem till. Hem och leva vardagsliv med min familj; två katter och en underbar man. Jag får ju åka hem snart, jobbet är ju tidsbestämt men ack vad det gnager inom mig just nu.

Det är otroligt vackert här nu när fjället är vitt, min reskamrat brukar säga att vi åker ut ur garderoben och in i Narnia när vi passerar riksgränsen. Stämmer ganska bra, det känns ju faktiskt så. Världens hemskaste plats är kanske att ta i då, det är ju i alla fall vackert.